Så här kan Förintelsen hända igen

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dödades i den. Det är förvisso skrämmande i sig självt - allt som lämnar miljontals döda efter sig förtjänas att fruktas - men vad som är än mer skrämmande är det vapen som användes för att döda. Och den brutala effektivitet detta vapen hade när det applicerades på industriell skala.

Det är värt att påpeka att Förintelsen inte var ett infall hos ett par överinspirerade galningar med överdrivna ambitioner. Sådan inspiration och sådana ambitioner finns i överflöd hos fler människor än det borde, men de flesta kommer till insikt innan de kommer till skott. Och även de som väl kommer till skott lyckas inte skjuta särskilt många i jämförelse - även om varje död är en tragedi, så blir till och med den största masskjutning en marginalanteckning i dödssiffrorna. Det går inte att skjuta miljontals människor, hur stora ens vanföreställningar än är.

Nazisterna försökte till en början utföra förintelsen med skjutvapen. Rada upp judarna och skjut dem. Pang. Ett skott, en död jude. Enkel matematik, kan tyckas. Efter ett tag upptäckte de att detta medförde oväntade problem i form av dålig PR och dålig arbetsmiljö. Det är svårt att hålla en befolkning lugn när delar av den rutinmässigt förs iväg till ett närliggande fält och avrättas, och hanteringen av lik blir i längden ett väldigt synligt logistiskt problem. Det är ännu svårare att upprätthålla skjutandet i längden, eftersom de som utförde avrättningarna gick sönder psykologiskt och behövde bytas ut. Att se massdöd är förödande för psyket även på frontlinjerna, och det är än mer förödande när det sker hemma i vardagen. Om den slutgiltiga lösningen skulle hålla i längden, behövdes effektivare vapen.

De hittade ett effektivare vapen. De använde det med brutal systematik och omfattande detaljplaner. De mobiliserade enorma resurser i syfte att finna ännu effektivare sätt att använda detta vapen, och skred till verket lika obönhörligt som måndagsmorgonens antågande.

Detta vapen var den vanliga arbetsdagen, och vanliga arbetare som levde vanliga, dygdiga arbetsliv.

Det är oerhört svårt att ge ett vapen till en civilperson och be dem skjuta en obeväpnad person som är oförmögen att göra motstånd. De flesta har en inbyggd moral som skriker att detta är det mest felaktiga de över huvud taget kan göra, och även soldater behöver genomgå träning för att kunna skjuta tillbaka mot fiender som aktivt skjuter mot dem. Instinkten att inte döda är en fundamental del av det mänskliga psyket, och de som vill utrota ett stort antal människor behöver ta detta i beaktande om de ska kunna lyckas med sina ambitioner. Det krävdes en mer rationell arbetsdelning för att få jobbet gjort.

Med detta i åtanke åtskilde nazisterna sina offer från det samhälle de skulle utrotas från. Dels i form av ghetton, och dels i form av koncentrationsläger. När offren väl var borta från de platser där civilbefolkningen levde sina liv, kunde de dödas med brutal effektivitet utan att det skapade vare sig PR-bekymmer eller arbetsmiljöproblem. Det gamla uttrycket "syns inte, finns inte" får en morbid underton när det som inte syns är det rutinartade dödande av miljontals människor.

Rutinen var huvudingridiensen i Förintelsen. Det tar tid att läsa miljontals namn (om du börjar nu och läser relativt fort så är du klar om en vecka eller två, beroende på om du behöver sova eller inte), och det tar ännu längre tid att omsätta dessa namn i praktisk handling. Det går inte att göra som en impulsiv spontanhandling, och det måste planeras. Det måste administreras, Tågen måste hållas rullande, löner måste betalas ut, budgetar måste upprättas - en lång rad aktiviteter måste utföras som i sig själva inte är vare sig särskilt intressanta eller dödsbringande.

Förintelsens största vapen var att rekrytera stora delar av civilbefolkningen att utföra små delar av den, en liten delaktig bit i taget. Att reparera tåg kan tyckas vara ett moraliskt neutralt jobb, men när dessa tåg har destination Auschwitz framstår saken i annat ljus. Att sitta på ett kvavt kontorsrum och administrera lönerullor kan tyckas vara det minst mordlystna yrke som finns, men även SS-soldater är avlönade. Budgetar är något av det tråkigaste som finns, men när statens utgifter innehåller posten koncentrationsläger är det mer än bara dödligt tråkigt.

Detta är bara tre exempel på ett stort antal sysslor som behövde utföras för att Förintelsen skulle kunna hända. De allra flesta av dem krävde inte mer av de som utförde dem än att de utfördes med halvdan entusiasm och medioker effektivitet. De krävde ingen speciell ideologisk övertygelse, och så länge de utfördes kunde dödandet fortsätta. Så länge vanliga människor fortsatte utföra sina vanliga jobb under vanliga arbetsformer, kunde Förintelsen lägga in ännu en arbetsdag till sin resultaträkning.

Under dessa förhållanden kunde massdödandet pågå i skymundan, alltmedan civilbefolkningen fortsatte leva sina liv så gott det gick i skuggan av kriget. Vanliga människor kunde fortsätta gå till jobbet, gå på bio och leva så gott de kunde, utan att ens tänka på att judar fortfarande fanns (annat än som ännu ett obegripligt inslag i propagandan). De hade annat för sig, och när de efter krigets slut sade sig inte veta vad som pågick, sade de förmodligen detta eftersom de faktiskt inte visste. Det var inte en del av deras vardag, och det som inte syns finns inte.

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dog i den. Det mest skrämmande är att helt samhälle under rutinartade former ställdes om till att massproducera dessa människors död, och att massproduktionen bestod av varje arbetande medborgares individuella ansträngningar. En tråkig arbetsdag i taget.

Det blir än mer skrämmande om vi kommer ihåg att "ett hederligt dagsverke" fortfarande är ett positivt laddat begrepp än idag. Att gå till jobbet, göra sin plikt och förtjäna sitt uppehälle framställs som positiva målsättningar, och vi har haft regeringar vars uttryckliga mål är att sätta fler människor i arbete. Arbeit macht frei.

När det sägs att Förintelsen kan hända igen, så ska det inte förstås i termer av att hat mot judar och andra folkgrupper fortfarande finns kvar. Det ska förstås i termer av att vanliga, dygdiga människors vardagsarbeten kan användas för att utföra massmord på industriell skala utan att någon märker det, och att de eventuella whistleblowers som påpekar det drunknar i den absurda mängd andra hemskheter som pågår i världen just nu.

Det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är att goda människor inte gör någonting särskilt.

Du kan börja ha ångest nu.