Alla har någon uppfattning om vad intelligens är, men det är vanligtvis en väldigt magkänslig uppfattning. Det vill säga, det är en intuitiv uppfattning som gör en illa till mods om någon ifrågasätter den. Det är personligt, i ordets många betydelser.
En uppfattning om vad intelligens är, är att det är förmågan att lösa problem. Vilket är vad IQ-test försöker mäta, genom att testa någons förmåga att lösa många problem av liknande slag. Olika människor klarar sig olika bra på dessa test, och det är logiskt att de som klarar sig bättre är intelligentare än de som klarar sig sämre. De kan trots allt lösa fler problem.
Problemet är förstås att det är fullt möjligt att få alla rätt på ett IQ-test, samtidigt som en är fullt inkapabel att fungera i sociala sammanhang. Det finns ett något kontroversiellt begrepp för sådana människor: idiot savant. "Idiot" betyder vad du tror det betyder, och "savant" betyder motsatsen. Tillsammans betyder de "dumsmart", vilket också är problemet med IQ-test och den intelligens de mäter. Det går att vara både intelligent och ointelligent samtidigt, och däri ligger problematiken.
En annan uppfattning om intelligens är att det handlar om förmågan att få saker gjorda mer generellt. Det vill säga att någon inte bara kan rotera 3D-föremål för sitt inre öga, utan även kan navigera svåra sociala situationer och agera framgångsrikt i dem. Ett mer generellt intelligensbegrepp, således.
Problemet här är att det inte är helt svårt att konstruera sociala situationer där det inte krävs allt för stor personlig förmåga att få saker gjorda. Det räcker med att föreställa sig någon vars föräldrar är hypereffektiva och hyperbeskyddande, och som gör allt i sin makt för att deras barn ska få det så bra som möjligt. Det ligger måhända någon form av intelligens i att inse att det går att be dem om hjälp att få saker gjorda, men det är inte direkt den personliga intelligens många tänker sig. Det är den sociala situationen som får saker att hända, inte individen.
En tredje uppfattning om intelligens är att det handlar om att ha läst många böcker. Akademiker diggar den här uppfattningen, eftersom de läst många böcker. Tanken är att den som tagit del av många framställningar av många tankar har större tillgång till resurser att tänka nya tankar, vilket är en fördel gentemot den som inte har det.
Problemet är att detta inte enbart fungerar på böcker. Det fungerar på många saker där långvarig användning ger insikter i hur dessa saker fungerar. Den som spelar mycket gitarr blir fenomenal på att spela gitarr, men vi säger inte att folk blir intelligenta om de gör det, trots att de lärt sig saker om gitarrspel som vi vanliga dödliga inte förstår. Det blir märkligt om samma process som sägs generera intelligens i ett fall (långvarigt bokläsande) inte genererar intelligens i ett annat (långvarigt gitarrspelande). Antingen fungerar processen, eller så gör den det inte.
Hur en än vrider och vänder på intelligensbegreppet, så hamnar en i svårigheter. Det vill mäta någon slags personlig förmåga att lösa problem eller få saker gjorda, men krockar ständigt med det mänskliga tillståndet. Som individer befinner vi oss alltid i ett socialt sammanhang, och som individer i sociala sammanhang kan vi alltid mobilisera andra individer för att lösa våra problem eller få saker gjorda. Vi kan samarbeta och göra saker tillsammans som vi inte hade klarat av på egen hand. Oavsett om vi är intelligenta eller ointelligena, smarta eller dumma, så kan vi alltid be om hjälp. Vi behöver inte klara av allt på egen hand.
Det är inte helt dumt att bli intelligensbefriad lite då och då.
Posts
No comments:
Post a Comment