Yttrandefriheten och du - en kort guide

Yttrandefrihet är ett dygdetiskt imperativ.

Detta är inte en mening som de flesta drabbas av i vardagen. Tanken som uttrycks i meningen - att det följer vissa uppmaningar från att yttrandefrihet råder - är också en odrabbande mening. Yttrandefrihet tenderar att tänkas på i termer av frihet - frihet att göra lite vad en vill, pga frihet.

Varför skulle det finnas en inbyggd uppmaning i yttrandefriheten? Och vad skulle denna vara?

Uppmaningen ser ut ungefär så här: säg åt folk som beter sig som om de är dumma i huvudet att de beter sig som om de är dumma i huvudet.

Vadan detta?

Det skulle kunna sägas att det annars finns en risk att det offentliga samtalet dras ner i smutsen. Att urbota dumma idéer annars får fritt spelrum, och i viss mån legitimeras av att personer uttrycker dem med ett ogenerat ansiktsuttryck. Att de mest kontraimponerande argumentationer börjar få medhåll eftersom de upprepats så många gånger.

Allt detta skulle kunna sägas. Det vore inte den dygdetiska argumentationen, men det skulle kunna sägas likväl.

Mer stilrent så är det helt enkelt en dygd att vara artig, och det är högst oartigt och respektlöst att inte påpeka att någon gör bort sig. Det behöver förvisso göras med stil och finess - det finns inget egenvärde i att vråla på folk, trots allt - men även med tillräcklig bestämdhet för att budskapet ska gå fram.

Det finns sämre uppmaningar, onekligen.