Rätt som det är, eller rätten att vara annorlunda

Märkliga saker händer med den som tänker två saker samtidigt. Nämnda saker sätts i perspektiv, och märkligheter som går förbi obemärkta i sin ensamhet blir uppenbart övertydliga i tvåtakt.

Frågan är: vad händer om vi tänker på den reellt existerande demokratin och den reellt existerande massövervakningen samtidigt?

För att kunna tänka dessa två saker samtidigt så måste en först ha tänkt dem var för sig. Sålunda tänker jag ställa upp det ena och det andra var för sig, för att sedan ställa dem bredvid varandra. För att underlätta din läsning är uppställandet numrerat - först den ena, sedan den andra, sedan det tredje som följer när de två första inträffat. Helt okynnes.

1. Det märkliga med den reellt existerande massövervakningen är att den handlar väldigt lite om att ställa brottslingar inför rätta. Den motiveras förvisso väldigt stenhårt med trygghet och säkerhet som garant, men när policydokumentet möter asfalten så är det väldigt få vardagsbrottslingar som behöver bry sig. Det är inte det att de inte omfattas av övervakningen - tvärtom, alla övervakas - utan det att de som sitter vid de digitala periskopen har annat för sig. Andra prioriteringar, andra målbilder, andra sponsorer.

Det är oerhört märkligt att vi inte börjat översköljas av rapporter om rättsfall där misstänkta terrorister och överorganiserade brottslingar sätts dit på grund av bevisning insamlad via massövervakningen. Dess förespråkare, som i alla tidigare lägen varit ytterst måna om att betona att det var precis så övervakningssystemen skulle användas, borde vara eld och lågor över de fall där det gick som de tänkte sig. Helt plötsligt vore alla kritiska röster möjliga att vifta bort med en enkel hänvisning till faktiska omständigheter: systemen används som de är tänkts, brottslingar får sina rättvisa straff, och världen har bevisligen inte gått under. Rent PR-mässigt vore det slam dunk, och inte bara gentemot kritikerna - det finns inget som vinner hjärtan och röster så mycket som konkreta bevis på att brottslingars liv blivit svårare under ens mandatperiod.

Det finns inga anledningar att utgå från att den samlade mediekompetensen hos den sittande regeringen och den slumrande oppositionen helt plötsligt är nollställd. De vet fortfarande vad de gör, de vet fortfarande vad de röstade ja till, och de vill fortfarande bli omvalda. Varför låter de bli att exploatera denna källa till omgående goodwill?

Eftersom systemen inte används för att sätta dit brottslingar, terrorister och deras vänner. De används för att spionera på Angela Merkel.

Eller, för att bli mindre specifik, de används för att spionera på personer som inte är vare sig brottslingar eller terrorister enligt gängse definitioner. Det kanske kan argumenteras att andra länders regeringschefer är både brottslingar och terrorister, men det är inte PR-mässigt smart att göra det. Inte minst när det finns en förväntan om att bibehålla och kontinuerligt fördjupa befintliga diplomatiska förbindelser med dessa regeringar.

Om det nu inte är brottslingar och terrorister som sätts under bevakning - vem är då måltavlan för all denna övervakning?

Tja. Det vore onekligen intressant att veta. Inte minst för att få klarhet i var skattepengarna tar vägen; inte mest för att det finns en konstitutionell trygghet i att veta att de inte kan riktas mot vem som helst bara för att deras namn råkar nämnas under en fikarast.

Eller att systemen inte aktiveras så fort du blir politiskt obekväm. Enligt godtycklig definition av 'obekväm'.

2. Det märkliga med den reellt existerande demokratin är att den inte alltid är så representativ som dess definition antyder att den borde vara. I teorin finns det folk på plats i statsapparatens beslutsfattande maskineri som representerar våra intressen - oberoende av vilka vi råkar vara. Eftersom vi röstar in våra representanter till detta maskineri.

Tanken är att systemet på så vis ska legitimera sig självt. Alla har trots allt rösträtt, och när allas röster tas i aggregat så blir summan större än dess deltagande - den enskilda rösten gör förvisso vare sig till eller från, men eftersom de som tycker samma saker röstar på samma saker så blir slutresultatet ändå representativt.

Det säger sig självt att det här bygger på att så många som möjligt röstar. Det blir väldigt fort väldigt icke-representativt om stora delar av befolkningen inte deltar. Vilket bäst kan representeras av de tidevarv då bara rika människor fick rösta - eller, för den delen, när kvinnor inte fick rösta. Eller bli röstade på.

Du kanske eller kanske inte håller med om vikten av proletär feministisk kamp. Det är inte viktigt - det viktiga är att de som gör det kan bli representerade.

I teorin är denna ordning självlegitimerande. De som bäst representerar väljarnas intressen blir valda; väljarna blir representerade av att rösta på de som bäst representerar deras intressen. De som styr idag styr inte för att de råkade göra det igår - de har gjort sig relevanta för de medborgare de styr över, och dessa medborgare har blivit relevanta i sammanhanget.

Som synes så fungerar detta i dubbel riktning. Den ansvarsfulle politikern har ett kall att representera efter bästa förmåga, och den ansvarsfulle medborgaren har ett ansvar att gå och rösta när valdagen anländer. Mycket kan sägas om de politiker som inte levererar - än mer sägs till de medborgare som inte röstar.

För den som vill ha ett övertydligt exempel på detta, så finns den här intervjun med Russel Brand. Invändningen "men du röstar ju inte!" används, mer eller mindre ordagrant, Det är svårt att inte tänka att ganska precis vilken argumentation som helst skulle kunna sopas under mattan med de orden - hur relevant den än må vara.

Legitimitet går åt två håll. Systemet är självlegitimerande - och därmed är de som inte deltar i systemet illegitima. Deras röster är inte räknade, och därmed räknas inte deras röster.

Det finns ett otal anledningar till att inte rösta. Akut politisk apati är en av dem. En känsla av att inget förändras av att rösta är en annan. För att inte tala om en grundmurad visshet om att det politiska maskineriet struntar fullständigt i ens åsikter, bekymmer, frågor, livsvillkor, liv och ens bokstavliga död.

De senaste åren har kännetecknats av en generell nedprioritering. Ordet 'nedskärningar' är på tapeter och policydokument. Allting ska göras billigare, effektivare, snabbare. Om det kostar så måste det motiveras, och om det inte motiveras snabbt och effektivt nog så omklassas det till en onödig kostnad. Kombinationen av ökade vinster och sänkta skatter innebär en minskning av de frågor som anses legitima - det offentliga drar sig tillbaka, Dras tillbaka. Skärs ned, bort, av. Trygghet kostar pengar - du borde börjat bygga dit personliga varumärke för femton år sedan!

Det är inte utan att vissa människor har fog att börja känna sig illegitima. Vare sig de röstar eller inte.

Det är i allra högsta grad en politisk fråga åt vilket håll illegitimiteten riktas. Riktas den från individen och uppåt? Det vill säga, är individen en oföretagsam latmask som är för oförmögen för att skaffa sig ett ordentligt jobb? Eller riktas den nedåt - finns det ett demokratiskt problem i att politiken i allt högre grad meddelar att den aktivt försöker bry sig mindre om ifall dess medborgare lever eller dör?

Det finns legitimitet, och det finns legitimitet.

3. Det märkliga i att ställa den reellt existerande massövervakningen och den reellt existerande demokratin bredvid varandra är att det inte görs oftare. Inte minst eftersom det leder oss till frågan om varför. Varför övervakas Angela Merkel? Varför övervakas du och jag? Varför är en demokratiskt ambitiös stat i full färd med att övertrumfa DDR:s väldokumenterade prestationer?

Den skulle kunna ha väldigt goda, väldigt legitima skäl för det.

Om vi ser legitimitet som någonting som garanteras genom formalia, så är massövervakningen framröstad av informerade väljare som vägde för- och nackdelar och kom fram till att mer övervakning är representativt för dem. Vi har massövervakning eftersom vi röstade på de partier som införde (och förstärkte) den, och vi röstade på dem eftersom det efter nogsamt övervägande verkade vara en bra idé. Demokratin levererar.

Om vi vänder på legitimiteten så ser bilden annorlunda ut. Det finns allt fler människor som inte längre är legitima i klassisk mening - de är arbetslösa, de är invandrare, de har märkliga sexuella läggningar, de är fattiga, de är jobbiga, de är någonting som inte klassas som 'normalt'. De är störningsmoment, främmande inslag, fläckar på samhällskontraktet. De är oförutsägbara. Och på grund av detta så måste ett öga hållas på dem - ordningen måste upprätthållas mot den ständiga anstormningen av oordnade människor. Annars väntar kaos.

Det märkligaste med denna bakvända bild är att brottslingar inte är det största hotet. De bryter förvisso mot lagen och skapar allmän oreda i sina härjningar, men det är en hanterbar och förutsägbar oreda. Den kan mildras, förebyggas, försäkras mot. Förskjutas från det allt mindre offentliga till det allt ensligare privata - brottslighet normaliseras, och det är ditt fel om du inte låser cykeln, dörren eller underlivet.

Det finns många sätt att bli en illegitim människa.

I stället för att hålla ordning på brottslingar, används den allt mer omfattande övervakningen för att hålla koll på vanliga människor. Arbetslösa tvingas fylla i rapporter om sitt arbetssökande, socialbidragstagare får finna sig i att samtliga deras ekonomiska transaktioner granskas, invandrare (eller, rättare, folk som ser utländska ut) får finna sig i att bli stoppade av polisen vid jämna mellanrum. Allt tätare och allt intensivare mekanismer används för att hålla de illegitima på plats.

Och om de tar sig friheten att protestera mot detta, så möts de inte helt sällan av de två minst motiverande svaren de över huvud taget kan få: "men du röstade på det", samt "men rösta på något annat då".

Det torde inte vara någon överraskning varifrån dessa svar hämtar sin legitimerande kraft.

Kombinationen av den reellt existerande massövervakningen och den reellt existerande demokratin är inte en munter tanke. Vem övervakas, vems är demokratin? Vem behöver de allt fler och allt finmaskigare kontrollmekanismer som sätts i system? Är det ett legitimt försvar av den rådande ordningen, eller är det ett allt desperatare försvar av en ordning där allt fler grupper exkluderas och behöver försvaras mot?

Det är inte en fråga du kommer få svar på i det här inlägget. Men det är en fråga som är väl värd att fundera vidare på. En tanke i taget, sedan två, och sedan -