Sunday, December 9, 2012

Motargument i kvadrat

Under den senaste tiden har Motargument.se varit utsatt för en DDoS-attack. Vilket månne inte är den mest oväntade av händelser - så fort starka känslor inträffar så tenderar DDoS-lådan att plockas fram, och ingen känner livet starkare än en rasist i sitt livs form.

Ty det måste ha varit en rasist som är i farten. Vem skulle annars vilja göra en sida full av välpolerade, välformulerade och välregisserade argument mot rasism otillgänglig för allmänheten?

Jag skulle gärna vilja påstå att det finns ett allmänintresse för sådana argument, men låt oss vara ärliga - de flesta behöver egentligen inte sådana. De vet instinktivt att de flesta människor är ganska lika under all yta, och att en förkylning är precis lika jobbig att få var en än kommer ifrån.

Now, jag är inte en främling för DDoS-attacker och andra former av digital civil olydnad. De ingår som ett självklart inslag i arsenalen för varje minimalt kunnig datoranvändare, och den som befunnit dig i någon slags diskurs som har någonting som helst att göra med datorns roll i det offentliga samtalet har hört fenomenet debatteras till döds minst femton gånger. Det är inte ett nytt fenomen, och det lär inte blir mindre nytt eller mindre använt framöver.

Ni är arga - I get it. Ni vill göra ett statement - jag hajar det också.

Den delen ingår i själva grejen med att vara en högprofilsajt. Det går inte att göra en omelett utan att knäcka minst ett ägg.

Vad som inte ingår, däremot, är att ge sig på redaktörernas privata hemsidor. Det är den digitala motsvarigheten till att åka hem till någon, ställa sig utanför deras dörr och demonstrativt krossa glas mot asfalten.

Vilket, för att vara glasklar, inte är okay. Det är att ha passerat en gräns.

Så jag vill ställa er en enkel fråga: är ni sådana som gör sådant? Är ni den typen av personer? Kan ni med ärlighetens fulla kraft stå för att ni är den typen av människor?

I såna fall är det lika bra att ni ger er till känna. Inte för oss på redaktionen, mind you, utan för era nära och kära. De som litar på er till vardag och utgår från att ni är reko personer med hjärtat på rätt ställe. De förtjänar den ärligare versionen av er.

Om ni däremot inte är den typen av personer - tja. Vad tusan håller ni då på med?

Flattr this

No comments:

Post a Comment