Saturday, February 4, 2012

När minnet sviker

Ni har säkert märkt att jag ibland får arkivarieryck, och helt okynnes bestämmer mig för att dokumentera en taggs existens. Innan den försvinner i det eviga internskämtets brutala glömska.

Jag tittar på dig, #ac4e.

Grejen är förstås att om jag inte gör det så gör ingen annan det, vilket är något av ett övertygande argument när det gäller att få saker gjorda. Jag eller döden - utan pardon.

Ni är förstås välkomna att haka på i bevarandet av dessa tillfälliga kultur

Det hemska är förstås att det lilla går igen i det stora. Varje dag försvinner ett otal texter, låtar eller andra kulturella verk för evigt, när den sista kopian av dem på något vis går sönder. Vanligtvis genom att tidens tand börjat göra sin grej så till den grad att det medium verket råkar ligga på blir oläsligt.

Det hjälper förstås inte att verken i fråga många gånger är halvt oläsliga till att börja med. Per design. Vilket är precis vad DRM (även känt som antikopieringsskydd) är - olika sätt att göra saker oläsliga, förutom under vissa specifika villkor. Som kanske eller kanske inte kan uppfyllas när arkivarien väl får tag på kopian i fråga (eller ens under verkets "livstid").

Det hjälper inte heller att skyddstiden på många verk fortfarande gäller, och att det därmed är förenat med obönhörlig juridisk fara att kopiera det. Det må vara det sista bevarade exemplaret, och rättighetsinnehavaren kanske inte ens kommer ihåg att det finns, men blotta risken för att en stämning större än arkivets budget ska dyka upp är hot nog för att låta bli att kopiera.

Vilket då leder till att tusen och åter tusen kulturella minnen går förlorade, varje dag. Oåterkalleligt. Utan pardon.

Den där tryckaren du dansade till '68, och som du inte riktigt kommer ihåg namnet på? Borta. Likt en odokumenterad tagg på Twitter.

Det finns två sätt att komma tillrätta med detta. Det ena är att reformera rådande lagstiftning, så att det blir olagligt att sälja trasiga varor till folk även när det gäller kulturkopior. Och, än mer, att förkorta skyddstiden på desamma, så att arkivarier kan kopiera saker utan att riskera hela deras verksamhet på kuppen.

Det duger inte att vårt kulturarv går förlorat på grund av rädsla.

De andra är mer omedelbart. Det handlar nämligen om att piratkopiera. Massor. Omgående. Non stop - alla gamla filmer, texter, låtar eller vad som helst som är ohemult svårt att få tag på. Kopiera, dela, distribuera, - gör det till en torrent och sprid den vind för våg. Se till så att den som söker faktiskt skall finna, och dessutom kan ta del av det återfunna.

Ni är förstås mer än välkomna att börja redan idag. När valet står mellan evig glömska och evig hågkomst - så kommer framtida generationer att tacka er för att ni gjorde rätt val.

Kopiera och sprid.

Flattr this

1 comment:

  1. Att rädda kunskapsarvet är överordnat praktiskt tagit alla andra överväganden.

    Framför allt kommer det att bedömas så av framtida generationer. Att kunna vara säker på framtidens medgivande och applåder är i sig ett gott tecken.

    Om något förtjänar axiomets orubbliga markering så är det detta.

    Kopiera och sprid - allt för all tid - från nu till evigheten :-)

    ReplyDelete